Att en insändare kan få en på så gott humör

Sällan har en insändare i en lokaltidning påverkat mig så mycket som för häromdagen. Många gånger den här vintern har jag har svurit, suckat och försökt acceptera de försenade turerna (om de ens gått) hos Västtrafik. Att på spårvagnen, en ovanligt seg morgon, få vakna upp till en otroligt välskriven insändare skriven av en stockholmare som ger sitt perspektiv på vår kollektivtrafik gjorde min dag. På punkt till punkt visar skribenten hur bisarr spårvagnen är.

En stockholmares betraktelse över spårvagnen

Till alla huvudstadsbor som klagar på vinter i tunnelbanan. Ni stockholmare ska vara glada! Hos er har man haft vett att placera tunnelbanan där den ska vara, nämligen i en tunnel. I Göteborg går tunnelbanan på gatorna. Man kallar det spårvagn. Det tar en evighet att ta sig fram. Man stoppas hela tiden upp av trafik och rödljus. Toppfarten är som hos en pensionär på cykel. Det gungar, skramlar och gnisslar. Det är smutsigt och slitet. Det är bastu på sommaren och igloo på vintern.

Om man nu hittar en spårvagn som rullar på vintern, för de spårar gärna ur när det det blir is och snö. Och på sommaren är det alltid nån kranbil som råkar dra ner kontaktledningen, och sen tar det halva dan att hänga upp den igen. Eller så har spårvagnen råkat krocka eller köra över nån. Det är nämligen svårt att väja med spårvagn. Här kommer ett fordom som väger hundra ton farande fram på gatan och det kan inte väja och knappt bromsa, och vad gör föraren om någon står i vägen? Jo, han använder ringklockan!

Sen gäller det att ta sig dit man ska. Man kan titta på den “karta” över spårvagnssystemet som hänger i varje vagn. Tänk er att man lägger en massa garntrådar i olika färger i en hög och kör runt i det med elvisp en stund. Så ser kartan ut.

Om man vill betala för sig är det oerhört viktigt att man gör det innan man kliver ombord. Annars blir det böter. Men informationen om hur man gör finns bara ombord på spårvagnen, inte på hållplatserna. Eller så kan man köpa ett kort som man laddar. Sen går man ombord och där finns en låda där man trycker på knappar med olika bokstäver och symboler för att rätt belopp ska dras från kortet. Det är också oerhört viktigt att man kommer ihåg att hålla upp kortet vid läsaren när man går av. I alla fall ibland. När man ska av får man dra i snöret, som på nån annan gammal journalfilm.

Föraren ser man ibland utanför vagnen. Då har han stannat vid en växel och gått ut med ett stort järnspett, som han sticker ner i ett hål i gatan för att vrida om växeln.

Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen med att spy min galla över detta antika transportmedel som av någon outgrundlig anledning verkar ligga göteborgarna så varmt om hjärtat.

Birger Bergström
Göteborgare sedan 4 år

Som göteborgare kan jag skriva under varenda rad i den här insändaren. Kanske dags att börja tänka på andra lösningar för framtiden.