Den 11 februari 1979 störtades Irans monark (shah) Mohammed Reza Pahlavi i det som kom att gå under namnet Iranska revolutionen. Iran gick från att ha varit en konstitutionell monarki till att bli en islamisk republik.
Iran hade under nästan två decennier genomgått stora förändringar, shahens ”vita revolution”, som innebar att en stor majoritet av befolkningen blev läs- och skrivkunnig, kvinnorna fick rösträtt och iranierna kunde njuta av ekonomisk och kulturell utveckling. Samtidigt motarbetades alla steg mot en demokratisk utveckling och år 1975 införde Pahlavi en enpartistat i landet. Oliktänkande förföljdes och tystades.
Detta ledde till att missnöjet, främst bland islamistiska och vänsterorienterade grupper, spred sig och det hela slutade i en landsomfattande revolution där islamisterna, med hjälp av USA, tillslut kunde ta makten. Pahlavi flydde landet samtidigt som Ayatollah Khomeini återvände från sin exil i Frankrike.
Var det en islamistisk revolution?
Det som från början var ett brett missnöje mot shahen och monarkin i landet där islamister, liberaler och socialister kunde enas under en gemensam fiende. Målen skilde sig dock åt då främst medelklassen och liberalerna förespråkade en konstitutionell monarki, kan jämföras med den svenska monarkin, medan islamister och socialister ville införa en republik.
Islamisterna befäste sin makt efter revolutionen genom att förbjuda parti efter parti. Samtidigt utsågs Khomeini som revolutionens ledare och de ultrareligiösa hade vunnit en enorm seger. En ny förföljelse tog fart och mängder med människor avrättades och mer än sex miljoner tvingades fly landet. Den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen som hade stärkts under Pahlavi sjunk som en sten i vattnet vilket fick förödande konsekvenser för landet.
Den postrevolutionära reaktionen
Det har nu gått över 30 år och revolutionens barn har växt upp. De som genom globaliseringen kunnat blicka mot väst. De som har fått samma kulturella referenser som västvärldens unga. Det är dessa unga iranier som nu går ut på gatan och kräver frihet och demokrati. Det är dessa unga iranier som fängslas av en regim som känner sig allt mer hotad.
För några veckor sedan avrättades två medlemmar ur en förbjuden monarkistisk rörelse efter att de dömts till döden för sin medverkan i förra årets protester. Ytterligare nio personer riskerar att avrättas av samma anledningar inom kort.
Efter förra årets presidentval anklagade oppositionen den sittande presidenten Ahmadinejad för valfusk. Hundratusentals personer gick ut på gatorna och det som började som protester mot påstått valfusk gick snabbt över till krav på demokrati och frihet.
I dag är det den 11 februari, årsdagen av den islamistiska revolutionen, och hyllningsdemonstrationer är planerade. Samtidigt planerar oppositionen, trots hot från regimens sida, att fortsätta gå ut på gatorna och kräva frihet. Irans vice polischef har hotat med att Basij, mullornas halvmilitära gren vars syfte är att upprätthålla lag och ordning, kommer att slå ner alla protester som inte ingår i regimens hyllningar.
Mycket tyder alltså på att det kommer att bli en blodig dag i Iran. Trots att regimen har försökt att stänga ner Internet har det redan läckt ut uppgifter om att en person har dödats.
Iran är i dag ett djupt splittrat land där vi på ena sidan har de religiösa mullorna och den sittande presidenteden Ahmadinejad som styr landet enligt islamiska lagar. Ahmadinejad har gjort sig känd för sina antisemitiska utspel och har blivit en slags talesperson för förintelseförnekare.
Den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Zizek beskriver i DN Ahmadinejad:
” För det första är inte Ahmadinejad någon hjälte för fattiga islamister, utan en verkligt korrupt islamofascistisk populist, ett slags iransk Berlusconi vars blandning av clownartat poserande och hänsynslös maktpolitik skapar oro till och med bland majoriteten av ayatollor.”
På andra sidan har vi en splittrad opposition av vänsteranhängare, monarkister och de som blickar mot väst. Än så länge har dessa kunnat enas under en gemensam fiende. Trots hårdare repressalier från regimens sida verkar protesterna inte avta. Frågan är hur länge den sittande regimen kan hålla tillbaka den unga generationen av iranier som kräver frihet och demokrati.
Kan fienden bli regimens räddare
George Bush, personen bakom begreppet ondskans axelmakter, är sedan en tid utbytt av en något mer fredlig Barack Obama. Dock kan Ahmadinejads största fiende, Israel, komma att bli hans räddare. Israel har sedan tidigare deklarerat att man är beredd att gå in i Iran om det behövs.
”Anonyma israeliska försvarskällor säger till The Times att handlingarna är en förberedelse för en potentiell attack mot Iran.
– Det här är en förberedelse som bör tas på allvar. Israel använder tiden för att förbereda sig för komplexiteten i en attack mot Iran, säger en källa till tidningen.”
Ahmadinejads gick hårt åt Israel under en FN-konferens om rasism:
- De skickade utvandrare från Europa och från USA i syfte att skapa en rasistisk stat i det ockuperade Palestina, sade Ahmadinejad som var den förste delegat som talade vid konferensen.”
Han ska även tidigare ha anklagats för att vilja utplåna Israel från kartan. Med en man som Ahmadinejad på makten och Irans försök att utveckla kärnvapen är det fullt förståeligt att Israel känner sig hotade. Den neokonservativas tankesmedja American Enterprise Institute höll nyligen en konferens i Washington på temat: ”Borde Israel attackera Iran?”.
Men ett militärt angrepp på Iran kommer snarare få en kontraproduktiv effekt och spela landets regim i händerna. Det den islamistiska regimen behöver just nu är nationell enighet och en yttre fiende. Ahmadinejad har än så länge inte lyckats skapa denna yttre fiende men vid ett militärt angrepp skulle fokus garanterat flyttas från de krav på frihet och demokrati till en nationell enighet.
Det är därför viktigt att västvärlden, med EU i spetsen, fortsätter att sätta press på regimen i Iran samtidigt som man stödjer oppositionen.
Frihet i Iran kan bara skapas av det iranska folket. Men genom att fortsätta sätta press på den iranska regimen samtidigt som vi stöder Irans demokratiaktivister kan vi på sikt bidra till demokrati Iran.
Eller som Birgitta Ohlsson skrev i ett pressmeddelande:
- Demokrati kan aldrig byggas utifrån eller ovanifrån, varken med vapen eller enbart pengar. Men demokratikämpar i Iran behöver stöd både politiskt, moraliskt och finansiellt. Sverige och EU får inte vända bort blicken. Svenskt bistånd har genom historien spelat stor roll för att främja demokrati i länder som Sydafrika och Zimbabwe. Utvecklingen i Iran är en av vår tids mest avgörande säkerhetspolitiska frågor och är en global angelägenhet.
Men en sak är säker. Vi får inte vara med och bidra till att Ahmadinejad får den yttre fiende med vilken han kan avleda missnöjet mot regimen.
För mer information om utvecklingen i Iran:
Powered by FireStats
Med tanke på att det inte finns några bevis för kärnvapen i landet så är det konstigt att du uttrycker dig så? Samma gamla visa från bombhögern..suck.