Liberala studenter (LS) och Liberala ungdomsförbundet (LUF) lanserade i dag sin nya ungdomssatsning – unga.folkpartiet.se. I samband med detta skriver Pär Gustafsson (LS) och Adam Cwejman (LUF) på politikerbloggen.

Folkpartiet har på senare tid fått allt svårare att nå ut till unga väljare. Under EP-valet fick Folkpartiet bara 4 procent av rösterna från förstagångsväljarna. Detta kan ställas i kontrast till att man 2002 var det populäraste borgerliga partiet bland unga väljare.

Därför har Liberala ungdomsförbundet och Liberala studenter gjort en ny unik satsning som ska vinna tillbaka de unga väljarna och förändra Folkpartiet inifrån.

Det är mycket glädjande att LUF och LS, tillsammans med Folkpartiet i Stockholm, Skåne och Göteborg väljer att göra den här satsningen. Annars är risken stor att, som Pär och Adam, skriver att “Folkpartiet riskerar att självdö”.

Fler som har skrivit om unga.folkpartiet.se

Amanda Brihed, Mark Klamberg, Christoffer Jönsson, Lotta Edholm, Andreas Froby, Victor Zetterman, Pär Pettersson, Seved Monke,

I dag lämnar jag Sverige och beger mig via båt och buss till Belarus (Vitryssland). Det blir en något längre resa än vad som först var planerat. Det finns dock inte mycket att göra när en vulkan med ett konstigt namn får för sig att få ett utbrott. Båt till Riga, sedan buss till Vilnius för att därifrån få skjuts till Minsk. Jag och Isabel Sommerfeld från Infobelarus kommer att befinna oss i landet fram till lokalvalet den 25 april.

För er alla som vill följa oss i Europas sista diktatur, kommer vi att blogga regelbundet på www.infobelarus.nu. Ni kan också följa oss på Twitter, lägg då till oss så ser du våra uppdateringar direkt på din Twitter-sida: www.twitter.com/Info_Belarus.  Regelbundna uppdateringar kommer också att ske via Liberala Studenters fansida på facebook.

Socialdemokratin har förnyat sig skriver Mona Sahlin på DN-debatt. Självkritiskt medger hon “Det har funnits perioder även när vi socialdemokrater haft regeringsmakten då utvecklingen har gått åt fel håll.” Men artikeln är lika innehållsrik som den är ny. På punkt efter punkt presenterar hon den gamla vanliga socialdemokratiska politiken. “Jobb till ALLA” – hur detta ska ske är svårare att förklara. “Socialbidragsberoendet ska minska” – med hjälp av andra bidrag. Till och med det gamla kritiserade 50-procentmålet ska återföras.

Liberala studenter har kommenterat Mona Sahlins artikel:

Den 30 september 2005 publicerade den danska tidningen Jyllands-Posten tolv stycken satirteckningar föreställande profeten Mohammed. Bakgrunden till publiceringen handlade om att den danske författaren, Kåre Bluitgen, hade problem att hitta illustratörer till sin bok “Koranen og profeten Muhammeds liv”. Många av tecknarna valde att avstå från att illustrera bilder åt Bluitgen med hänvisning till mordet på Theo van Gogh. Denna form av självcensur skapade en debatt i Danmark som mynnade ut i att de tolv teckningarna publicerades.

Två år senare, den 19 augusti 2007, valde Nerikes Allehanda att publicera Lars Vilks karikatyr föreställande profeten Mohammed som rondellhund. Bakgrunden där var att Vilks, på grund av rädslan för repressalier, inte fick ställa ut sina bilder på ett antal utställningar.

Vilks fick mottaga ett flertal mordhot och en belöning på 150 000 dollar utfästes till den som dödade Vilks. Publiceringen av bilderna ledde till kravaller runt om i världen. Både svenska och danska ambassader sattes i brand.

Så, nästan tre år efter publiceringen av Vilks karikatyr, har konflikten blossat upp ännu en gång. Denna gång efter att polisen i USA och på Irland gripit sammanlagt åtta personer i vad som framstår som en mordkomplott mot Vilks. Detta bara några månader efter att den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard utsattes för ett mordförsök på grund av sina karikatyrer. Återigen påminns vi om att vi aldrig kan ta det fria ordet för givet.

Egentligen började allt långt innan både Jyllands-Posten och Nerikes Allehanda valde att publicera karikatyrerna föreställande profeten Mohammed. Året är 1989, det har knappt gått ett halvår sedan publiceringen av satansverserna, när Ayatollah Ruhollah Khomeini utfäster en fatwa mot bokens författare Salman Rushdie. Boken ansågs häda Islam och en dödsdom utfästes mot Rushdie som tvingades gå under jorden. En våg av protester spred sig över världen. Bokaffärer och förlag brändes ner, personer involverade i publiceringen mördades eller fick utstå dödshot och trakasserier.

Men även bland radikala kristna grupper är bristen på respekt för det fria ordet stor. När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin visade upp sin utställning, Ecce Homo, resulterade det i att flertalet lokaler bombhotades, personal och en domprost som gav Wallin tillstånd att ställa ut mordhotades. Wallin har själv vid ett flertal tillfällen hotats till livet, fått hatbrev samt bombhotats. Hennes utställning har också vandaliserats upprepande gånger. Vid ett tillfälle uppstod kravalliknande scener när radikala kristna grupper försökte storma ett museum som ställde ut hennes homoerotiska bilder förställande Jesus.

Listan kan göras lång men frågan är då vilka konsekvenser detta har fått på det fria ordet. I Lettland har man börjat diskutera huruvida pressfriheten ska förändras. Lettlands före detta premiärminister Indulis Emsis sa vid ett tillfälle:

”Pressfriheten kan påverka den nationella säkerheten. Frihet kan inte separeras från ansvar mot staten.”

Samtidigt uppmanade man landets massmedier att ta stor hänsyn till religiösa känslor. I Sverige har, för att ta ett exempel, filmklipp vid en utställning klippts bort av rädsla för repressalier. Det här är två konkreta exempel på hur yttrandefriheten inskränks till följd av den utveckling vi nu kan se. När det kommer till självcensuren i samhället är det dock mycket svårare att dra några slutsatser. Det är därför extremt viktigt att vi, i alla lägen, står upp för de människor som hotas för att de utnyttjar sin rätt att tänka och tycka fritt.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan man i artikel 19 läsa:

“Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Att både yttrandefriheten och tryckfriheten är förutsättningar för en fungerande demokrati går inte att ta miste om.

När Pastor Åke Gren, 2003, åtalades för hets mot folkgrupp efter att under en predikan kommit med mer eller mindre befängda uttalanden om homosexuella utbröt en debatt om vad man får säga och inte får säga. Gren fälldes först i tingsrätten men friades sedan i både hovrätten och högsta domstolen. Det spelar ingen att Åke Grens uttalanden var förkastliga för frikännandet var, hur man än ser det, en oundviklig del av yttrandefriheten.

Men än mer var det en seger för förnuftet och tron på den rationella människan. John Stuart Mill skriver i sin bok Om friheten

”Det kan tänkas att den vedertagna åsikten inte blott är sann utan rymmer hela sanningen. Men om den inte får röna och verkligen röner ett intensivt motstånd, kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl som den grundar sig på…”

Det är i debatten det rationella kommer att segra. Att Åke Grens uttalanden om homosexuella är lika verklighetsfrämmande som korkade råder det ingen tvekan om. Men att tysta samma person är inte samma sak som att tysta en åsikt. Det är först när man censurerar mänskligheten som just sådana åsikter kan få fotfäste.

Det här handlar inte om en kamp mellan västvärlden och den muslimska världen. Det handlar inte heller om en kamp mot religionsfriheten. Det här handlar om att stå upp för något av det mest grundläggande i demokratin – yttrandefriheten. Det handlar om alla människors rätt till att tänka och tycka vad de vill. Det handlar om alla människor rätt att också trycka det i både text och bild.

Att inte Stödja Lars Vilks i denna stund är att säga att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter inte är viktiga att kämpa för – det är att ge vika för radikala krafter…

Jag vill avsluta med att citera den före detta danska statsministern Anders Fogh Rasmussen

”Att acceptera att mötas, är att erkänna att det finns något att diskutera. Det gör det inte. Yttrandefriheten är skyddad i grundlagen.”

Andra som bloggare om yttrandefriheten: Runo, Logografen

Exp SvD SvD SvD DN DN DN DN AB DAGEN

European People’s Party, europaparlamentets största politiska grupp, kräver att EU inför ekonomiska sanktioner mot Belarus om landet inte börjar respektera de mänskliga rättigheterna. Man vill med hjälp av EU:s finansiella instrument, Europeiska investeringsbanken, Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) samt Europeiska utvecklingsbanken –  sätta press på Lukasjenko.

Det är väldigt positivt att frågan nu kommer upp på dagordningen. EU lättade förra året sina sanktioner mot Belarus, ett beslut som bland annat innebar att Lukasjenko åter fick tillstånd att resa inom EU:s gränser. Förhoppningsvis kan detta sätta press på regimen att lätta på sin allt mer hårdföra politik mot oppositionella.

Har skrivit mer om förslaget på infobelarus

För fem år sedan, ett år innan alliansen kom till makten, gick fyra tunga fackförbund ut och uppmanade Socialdemokraterna att ompröva sin inställning till hushållsnära tjänster. Man oroade sig för att Sverige, trots god tillväxt, inte lyckades skapa några nya jobb. En lösning man föreslog var att man genom ett skatteavdrag kunde skapa goda förutsättningar för nya jobb i en bransch som tidigare till stor del präglats av svart arbetskraft. Samtidigt kom Konjunkturinstitutet med en studie som visade på att en skattesänkning inom just denna sektor skulle öka sysselsättningen.

På partikongressen samma år fastslog Socialdemokraterna att “ett avdrag för hushållsnära tjänster främst skulle gynna de hushåll som redan i dag har det gott ställt”. Ett utlåtande som ter sig smått ironiskt då tusentals personer i och med avdraget fått möjligheten till den trygghet en anställning ger. Man valde helt enkelt att inte lyssna på vare sig konjunkturinstitutet eller de fackförbund som ville se en skattereduktion.

Men så, i och med valet 2006 då alliansen kom till makten, ändrades förutsättningarna. Trots vilda protester från oppositionens sida valde man att införa ett avdrag för hushållsnära tjänster. Det hela har blivit en succé och numera sysselsätter hemservicebranschen närmare 11 000 personer. Svarta jobb har blivit vita. Samtidigt växer marknaden och företagen har det senaste halvåret, mitt under rådande lågkonjunktur, haft en tillväxt på snitt 50 procent. En tillväxtökning som förväntas fortsätta även under 2010.

Men Socialdemokratin har stått på sig. Så sent som i december förra året gjorde man klart att avdraget skulle tas bort vid ett eventuellt maktskifte. Men så med drygt ett halvår kvar till valet börjar opinionen inom partiet vända. Riksdagsledamoten och ordföranden för socialdemokraterna i Stockholms län, Mikael Damberg, gick nyligen ut och sade sig vilja behålla avdraget.  Dambergs utspel får nästan ses som unikt då oppositionen konsekvent vägrat att erkänna att avdragen gett några positiva effekter.

Nu är det dock inte tal om att behålla avdraget som det ser ut i dag. Damberg betonar vikten av förändring, hur förändringen ska se ut är dock oklart, men vad som är klart är att detta får ses som ett litet erkännande om att alliansens politik har fungerat. Den har skapat möjligheten för nya jobb att skapas, vilket är en förutsättning för ökade skatteintäkter, samtidigt som den har underlättat för stressade barnfamiljer att få ihop det livspussel det innebär att vara förälder. Det är en sådan politik Sverige behöver.

Andra bloggar om RUT:

RUT och ROT ger många vinnare

Om hushållsnära tjänster

Rut och rot ger nya jobb

Undrar vilket parti RUTorna kommer rösta på?

Sällan har en insändare i en lokaltidning påverkat mig så mycket som för häromdagen. Många gånger den här vintern har jag har svurit, suckat och försökt acceptera de försenade turerna (om de ens gått) hos Västtrafik. Att på spårvagnen, en ovanligt seg morgon, få vakna upp till en otroligt välskriven insändare skriven av en stockholmare som ger sitt perspektiv på vår kollektivtrafik gjorde min dag. På punkt till punkt visar skribenten hur bisarr spårvagnen är.

En stockholmares betraktelse över spårvagnen

Till alla huvudstadsbor som klagar på vinter i tunnelbanan. Ni stockholmare ska vara glada! Hos er har man haft vett att placera tunnelbanan där den ska vara, nämligen i en tunnel. I Göteborg går tunnelbanan på gatorna. Man kallar det spårvagn. Det tar en evighet att ta sig fram. Man stoppas hela tiden upp av trafik och rödljus. Toppfarten är som hos en pensionär på cykel. Det gungar, skramlar och gnisslar. Det är smutsigt och slitet. Det är bastu på sommaren och igloo på vintern.

Om man nu hittar en spårvagn som rullar på vintern, för de spårar gärna ur när det det blir is och snö. Och på sommaren är det alltid nån kranbil som råkar dra ner kontaktledningen, och sen tar det halva dan att hänga upp den igen. Eller så har spårvagnen råkat krocka eller köra över nån. Det är nämligen svårt att väja med spårvagn. Här kommer ett fordom som väger hundra ton farande fram på gatan och det kan inte väja och knappt bromsa, och vad gör föraren om någon står i vägen? Jo, han använder ringklockan!

Sen gäller det att ta sig dit man ska. Man kan titta på den “karta” över spårvagnssystemet som hänger i varje vagn. Tänk er att man lägger en massa garntrådar i olika färger i en hög och kör runt i det med elvisp en stund. Så ser kartan ut.

Om man vill betala för sig är det oerhört viktigt att man gör det innan man kliver ombord. Annars blir det böter. Men informationen om hur man gör finns bara ombord på spårvagnen, inte på hållplatserna. Eller så kan man köpa ett kort som man laddar. Sen går man ombord och där finns en låda där man trycker på knappar med olika bokstäver och symboler för att rätt belopp ska dras från kortet. Det är också oerhört viktigt att man kommer ihåg att hålla upp kortet vid läsaren när man går av. I alla fall ibland. När man ska av får man dra i snöret, som på nån annan gammal journalfilm.

Föraren ser man ibland utanför vagnen. Då har han stannat vid en växel och gått ut med ett stort järnspett, som han sticker ner i ett hål i gatan för att vrida om växeln.

Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen med att spy min galla över detta antika transportmedel som av någon outgrundlig anledning verkar ligga göteborgarna så varmt om hjärtat.

Birger Bergström
Göteborgare sedan 4 år

Som göteborgare kan jag skriva under varenda rad i den här insändaren. Kanske dags att börja tänka på andra lösningar för framtiden.

Många är de, inklusive mig själv, som hyllat miljöpartiet som det “nya” liberala partiet. För en grön liberal sticker det lite i ögonen att se miljöpartiet gå in i en allians tillsammans med socialdemokrater och vänsterpartister. Inte för att det är förvånande utan snarare för att man nånstans där inne hade hoppats på att miljöpartiet skulle blomma ut som det liberala frihetsälskande parti man hade kunnat vara.

Frågan många liberaler ställer sig nu är vad för politik vi kan förvänta oss av miljöpartiet i framtiden. För att få en fingervisning kan man ta en titt i Mp:s näst starkaste fäste, Göteborg, och tydligt se vilket vägval vi kan förvänta oss.  Miljöpartiet i Göteborg har röstat för en av vänsterpartiets motioner som behandlar löner inom kommunen. De båda partierna vill alltså att man inför ett lönetak i kommunen där ingen ska kunna tjäna mer än fyra gånger så mycket som den som tjänar minst.

I yrkandet till motionen skriver de båda partierna:

“Konsekvensen av förslaget kommer att innebära en lönepolicy där faktorer som kompetens, utbud/efterfrågan på arbetskraft och prestation får en mindre synlig löneeffekt. Istället kommer de timmar som den anställde lägger ner på sitt arbete att vara en tydligare faktor för vilken lön som erhålls.”

Konsekvenserna av detta blir alltså att kompetens och prestation inte kommer att premieras vid kommunal lönesättning. Extra intressant blir motionen då förslaget rör den kommunala lönesättningen då de rödgröna verkar gå till val på att man vill skapa fler jobb inom just denna sektor. Man bör ha i minne att när Vänsterpartiet så sent som 2008 reviderade sitt partiprogram valde att ha kvar kravet på avskaffande av ägandet av produktionsmedlen. Detta vill man ersätta med en gemensam förvaltning och gemensamma resurser.

Mycket tyder på att Vänsterpartiet har blivit mer extrema efter Gudrun Schymans avgång. I partiprogrammet som är reviderat så sent som 2008 lyfts marxistisk teori fram som ett viktigt politiskt verktyg, marknadsekonomin ifrågasätts och planekonomins fördelar lyfts fram. I programmet krävs avskaffande av ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata, vilket ska ersättas av gemensam förvaltning och gemensamma resurser. Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell. Det om något torde vara en extrem politik.

Nu är det väl knappast troligt att miljöpartiet på riksnivå kommer att köpa vänsterpartiets planekonomiska politik fullt ut. Men det visar på vilken splittring som finns inom partiet och vill miljöpartiet framstå som ett frihetsälskande parti måste man börja rensa ut de gamla som tydligen fortfarande har inflytande över den politik som förs.

Den 11 februari 1979 störtades Irans monark (shah) Mohammed Reza Pahlavi i det som kom att gå under namnet Iranska revolutionen. Iran gick från att ha varit en konstitutionell monarki till att bli en islamisk republik.

Iran hade under nästan två decennier genomgått stora förändringar, shahens ”vita revolution”, som innebar att en stor majoritet av befolkningen blev läs- och skrivkunnig, kvinnorna fick rösträtt och iranierna kunde njuta av ekonomisk och kulturell utveckling. Samtidigt motarbetades alla steg mot en demokratisk utveckling och år 1975 införde Pahlavi en enpartistat i landet. Oliktänkande förföljdes och tystades.

Detta ledde till att missnöjet, främst bland islamistiska och vänsterorienterade grupper, spred sig och det hela slutade i en landsomfattande revolution där islamisterna, med hjälp av USA, tillslut kunde ta makten. Pahlavi flydde landet samtidigt som  Ayatollah Khomeini återvände från sin exil i Frankrike.

Var det en islamistisk revolution?

Det som från början var ett brett missnöje mot shahen och monarkin i landet där islamister, liberaler och socialister kunde enas under en gemensam fiende. Målen skilde sig dock åt då främst medelklassen och liberalerna förespråkade en konstitutionell monarki, kan jämföras med den svenska monarkin, medan islamister och socialister ville införa en republik.

Islamisterna befäste sin makt efter revolutionen genom att förbjuda parti efter parti.  Samtidigt utsågs Khomeini som revolutionens ledare och de ultrareligiösa hade vunnit en enorm seger. En ny förföljelse tog fart och mängder med människor avrättades och mer än sex miljoner tvingades fly landet. Den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen som hade stärkts under Pahlavi sjunk som en sten i vattnet vilket fick förödande konsekvenser för landet.

Den postrevolutionära reaktionen

Det har nu gått över 30 år och revolutionens barn har växt upp. De som genom globaliseringen kunnat blicka mot väst. De som har fått samma kulturella referenser som västvärldens unga. Det är dessa unga iranier som nu går ut på gatan och kräver frihet och demokrati. Det är dessa unga iranier som fängslas av en regim som känner sig allt mer hotad.

För några veckor sedan avrättades två medlemmar ur en förbjuden monarkistisk rörelse efter att de dömts till döden för sin medverkan i förra årets protester. Ytterligare nio personer riskerar att avrättas av samma anledningar inom kort.

Efter förra årets presidentval anklagade oppositionen den sittande presidenten Ahmadinejad för valfusk. Hundratusentals personer gick ut på gatorna och det som började som protester mot påstått valfusk gick snabbt över till krav på demokrati och frihet.

I dag är det den 11 februari, årsdagen av den islamistiska revolutionen, och hyllningsdemonstrationer är planerade. Samtidigt planerar oppositionen, trots hot från regimens sida, att fortsätta gå ut på gatorna och kräva frihet. Irans vice polischef har hotat med att Basij, mullornas halvmilitära gren vars syfte är att upprätthålla lag och ordning, kommer att slå ner alla protester som inte ingår i regimens hyllningar.

Mycket tyder alltså på att det kommer att bli en blodig dag i Iran. Trots att regimen har försökt att stänga ner Internet har det redan läckt ut uppgifter om att en person har dödats.

Iran är i dag ett djupt splittrat land där vi på ena sidan har de religiösa mullorna och den sittande presidenteden Ahmadinejad som styr landet enligt islamiska lagar. Ahmadinejad har gjort sig känd för sina antisemitiska utspel och har blivit en slags talesperson för förintelseförnekare.

Den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Zizek beskriver i DN Ahmadinejad:

” För det första är inte Ahmadinejad någon hjälte för fattiga islamister, utan en verkligt korrupt islamofascistisk populist, ett slags iransk Berlusconi vars blandning av clownartat poserande och hänsynslös makt­politik skapar oro till och med bland majoriteten av ayatollor.”

På andra sidan har vi en splittrad opposition av vänsteranhängare, monarkister och de som blickar mot väst. Än så länge har dessa kunnat enas under en gemensam fiende. Trots hårdare repressalier från regimens sida verkar protesterna inte avta. Frågan är hur länge den sittande regimen kan hålla tillbaka den unga generationen av iranier som kräver frihet och demokrati.

Kan fienden bli regimens räddare

George Bush, personen bakom begreppet ondskans axelmakter, är sedan en tid utbytt av en något mer fredlig Barack Obama. Dock kan Ahmadinejads största fiende, Israel, komma att bli hans räddare. Israel har sedan tidigare deklarerat att man är beredd att gå in i Iran om det behövs.

”Anonyma israeliska försvarskällor säger till The Times att handlingarna är en förberedelse för en potentiell attack mot Iran.

– Det här är en förberedelse som bör tas på allvar. Israel använder tiden för att förbereda sig för komplexiteten i en attack mot Iran, säger en källa till tidningen.”

Ahmadinejads gick hårt åt Israel under en FN-konferens om rasism:

- De skickade utvandrare från Europa och från USA i syfte att skapa en rasistisk stat i det ockuperade Palestina, sade Ahmadinejad som var den förste delegat som talade vid konferensen.”

Han ska även tidigare ha anklagats för att vilja utplåna Israel från kartan. Med en man som Ahmadinejad på makten och Irans försök att utveckla kärnvapen är det fullt förståeligt att Israel känner sig hotade. Den  neokonservativas tankesmedja American Enterprise Institute höll nyligen en konferens i Washington på temat: ”Borde Israel attackera Iran?”.

Men ett militärt angrepp på Iran kommer snarare få en kontraproduktiv effekt och spela landets regim i händerna. Det den islamistiska regimen behöver just nu är nationell enighet och en yttre fiende. Ahmadinejad har än så länge inte lyckats skapa denna yttre fiende men vid ett militärt angrepp skulle fokus garanterat flyttas från de krav på frihet och demokrati till en nationell enighet.

Det är därför viktigt att västvärlden, med EU i spetsen, fortsätter att sätta press på regimen i Iran samtidigt som man stödjer oppositionen.

Frihet i Iran kan bara skapas av det iranska folket. Men genom att fortsätta sätta press på den iranska regimen samtidigt som vi stöder Irans demokratiaktivister kan vi på sikt bidra till demokrati Iran.

Eller som Birgitta Ohlsson skrev i ett pressmeddelande:

- Demokrati kan aldrig byggas utifrån eller ovanifrån, varken med vapen eller enbart pengar. Men demokratikämpar i Iran behöver stöd både politiskt, moraliskt och finansiellt. Sverige och EU får inte vända bort blicken. Svenskt bistånd har genom historien spelat stor roll för att främja demokrati i länder som Sydafrika och Zimbabwe. Utvecklingen i Iran är en av vår tids mest avgörande säkerhetspolitiska frågor och är en global angelägenhet.

Men en sak är säker. Vi får inte vara med och bidra till att Ahmadinejad får den yttre fiende med vilken han kan avleda missnöjet mot regimen.

För mer information om utvecklingen i Iran:

Fria Iranvänner